"jag sitter bland klasspolarna på datakursen och de börjar köra med sitt snack om programering, cc+ och vete tusan vad mer de babblar om. Men siffror är iallafall den gemensamma nämnaren. När jag ställer en fråga om vad de brainstormar om så lutar sig den ena killen framåt i stolen och ska försöka förklara vad han menar. Jag känner hur ett stort frågetecken kryper ut genom mina hårrötter och samlar ihop sig ovanför och förföljer varje nickning och skakning jag gör. Till slut utbrister jag "ta det lugnt guys, glöm inte att jag är blond och bara har 8 mb arbetsminne". Tystnad följer. De flinar nervöst när de kastar blickarna mellan varandra som om någon har släppt en brakfis och jag ler och rycker på axlarna. Sen går jag och sätter mig med Maya, Archicad, Electric image, Pixels och ZOOM programen och jobbar vidare."

Jahapp vad för hysteriskt är det med det? Jo att förekomma med kommentarer och förklaringar innan någon hinner börja skratta bakom din rygg utan din vetskap. Så istället för att skratta åt att du inte fattade, så skrattar de nu åt ditt uttal. Att du sen går och sätter dig och jobbar för fullt i samma tunga program som de gör på kursen får det att plana ut. Det som jag tycker är hysteriskt är just överraskningsmomentet. Det är som att ge en örfil till en helt ovetande mobbare, och se hur han gapande stirrar med handen på sin nu röda kind. Att han klart inte förväntade sig att en tjej han gått i parallelklass med sen klass 1 nu i klass 9 ska ge igen för dumma ord. Bara för att någon inte tycks ha brytt sig om mobbingen de blivit utsatta för tidigare betyder inte att de inte tar åt sig och blir ledsna eller arga. Jag borde själv ha korkat igen några fula munnar lite oftare i grundskolan men jag skrattade bort det istället. För skrattet var min väg att försöka överleva.

Likaså när det var mer otrevliga upplevelser gjorde jag helt tvärtom mot vad jag borde ha gjort. Jag är uppväxt med "det är fullt att slåss" reglen. Och jag håller med den fullt ut. Men om jag hade fått klart för mig att i vissa fall MÅSTE man helt enkelt ta till alla medel för att inte tryckas ner så hade jag förmodligen inte haft de problemen med relationer som jag ibland har idag.

Den dagen jag får barn, då bör de gå på självförsvar för att få självförtroende INNAN de hamnar i tonåren. Eller annat som ger en rejäl dos av "jag vet att jag kan försvara mig".

Samtidigt kan jag säga att hade jag lyssnat på föräldrarna så hade det inte hänt alls... men hur många nyfikna barn/tonåringar gör det?

Inser att denna dagens bloggande låter knäppt och snurrigt.. nåja en blogg är en blogg. Och alla dagar är inte likadana. Så det publiseras ändå.

Om du känner att allt du gör för att träffa den rätta inte funkar beror det helt säkert på följande:

Han är inte din typ egentligen, vilket många gånger kan vara ganska självklart och egentligen helt onödigt att skriva om. Men de frågorna du måste ställa dig är om du noga tänkt igenom på vad du egentligen behöver. Eller du bara slänger ut en livlina och hoppas på det bästa?

Du stammar, ta det lugnt, fingrar på håret, har svårt att hålla ögonkontakt, din mobil ringer stup i kvarten eller blippar till från sms/mms....

Innan ni träffas första gången så se till att du är klädd i plagg som får dig att må bra och koppla av. Plagg som skaver eller trycker till på något sätt kan lätt bli en distraction på dejten. Undvik att sminka upp dig för mycket. Det är ingen fest du ska till utan det är förhoppningsvis mannen som ska se dig i både vått och torrt som du ska lära känna. Undvik också att pusha upp brösten i en för liten kupa eller med inlägg för det ger fel signaler.

Välj ett café som har lagom med folk eller knappt några alls så ni slipper prata högt, normal samtalston är mest avkopplat. BJUD INTE HEM honom till din lya eller kom hem till honom de första 3 gångerna. Se till att visa dig intresserad MEN kasta dig inte över honom. Börja inte prata om att skaffa barn och gifta dig innan han själv frågar. Och ställer han frågan för att veta vart du står så säg inte för mycket, babbla inte på om det resten av dejten. Jag vet det kan kännas nervöst att hålla tillbaka men tänk inte så. Försök att se det som en tålamodsövning. OM han nu är seriöst intresserad av dig kommer han att ta det lugnt.

Ok du råkar på en dejt med en man som får dig att vilja springa där ifrån, andas lugnt, tänk på hur stora möjligheter du har att avsluta dejten innan den går för långt. Håll ut en stund,HAN kan ju också vara nervös. Men ställer han närgångna frågor som du tycker känns fel att svara på innan ni lärt känna varandra så säg det. Fortsätter han att visa sig påträngande så säg att du ska till damrummet(dasset, toaletten, wc) och när du är där så låtsas prata i telefon när du kommer ut igen och säg att det var någon i familjen som behövde hjälp att få något fixat, att låna dig som chaufför eller annat logiskt som inte verkar allt för tydligt till undvikande. Och när han frågar om nästa dejt så säg att du får se hur det blir, ju mindre fiskebete du ger honom om framtiden desto bättre. Ge honom INTE en avskedskyss eller kram för DET ger falska förhoppningar. Tro mig jag har upplevt det och det var INGEN trevlig upplevelse.

mer råd kommer....