Jag ska skaffa mig en blogg! Men skärpning, du hinner knappt med allt annat du vill och måste göra. Hur i hela friden ska du få in det på din oorganiserade vardag?

Surt blänger jag på skärmen och fräser "det ska du ta och skita i, jag behöver skriva av mig eftersom jag hoppas på lite träning inför projekt 1001 : dvs skriva böcker."

Skärmen: HAHAHAHA DU, FÖRFATTARE? Glöm det och fortsätt göra något du kan ha nytta av.

Men det finns ju många bra författare, varför kan inte jag få drömma iallafall att jag skulle kunna tillhöra den kretsen? Jag har alltid älskat att skriva storys men mitt enda problem är att inspirationen har försvunnit efter några kapitel då killen jag varit kär i eller sucktat efter visat sig vara en skitstövel eller upptagen och bara ute efter bus. Eller tredje alternativet: Helt ok om man bortser från hygien eller trasiga plagg. Sen så är det inte lätt att bibehålla inspirationen när den finns där då det i detta hushållet gnälls om jag har för många bollar i luften.  Visst jag har kört i väggen, visst jag har oorganiserat kaos och är tankspridd så jag glömmer bort saker jag lovat mig själv eller i värsta fall en vän.

Men jag vill fortfarande skriva. De få gånger jag hade bra betyg/omdömmen i svenska i skolan (jag är svensk viking men ansåg att jag inte behövde satsa så mycket på svenska språket eftersom jag är svensk infödning och kan det) var när vi hade uppsattser. För då kunde jag skriva om personliga tankar och resensera en bra bok som satt sig i huvudet.

Att jag på senare år förbättrat min svenska visar sig många gånger i att jag är mycket bra på att förmedla mina tankar och känslor i skrivning än att prata. Jag tänker bättre när jag får skriva. Om det sen har att göra med osäkerhet vill jag för tillfället låta vara osagt. Men OM jag däremot kan prata med hela kroppen som språkrör, då kan jag få till det. Jag fick höra vid ett par gånger "är du verkligen helsvensk? Du pratar inte som en vanlig svensson". Men jo, enligt släktforskningen är jag helsvensk. Men jag har fantiserat om att vara exotiskt vacker nordamerikansk indianska eller en vacker asiatiska med sidenhy. Istället sitter det en urk-blond (född vitblond-numera naturligt råttfärgad vilket gör att jag då och då färgar det som jag hade det under de bekymmerslösa barndomsåren) , blek, förtillfället torrhudad, med rodnader för minsta lilla påverkan och en ansiktsprofil som ibland får mig att undvika spegeln. Men samtidigt är jag nöjd med hur jag ser ut. Jag ser yngre ut än jag är, Tack vare uteblivet helgfestande, inga cigaretter eller liknande.... däremot på tok för mycket chips och okokta nudlar, ostbågar och lakris, vilket ger en lagom laxerande effekt mellan varven.

Att jag är bortskämd med hög ämnesomsättning gör ju inte saken bättre då jag inte gått upp speciellt mycket mer än 10 kilo på 20 år. Och då har jag suttit ner på skolbänken eller vid ritbordet. Motion är något jag avskydde i många år. Vet inte hur det började men bland annat hatade jag att svettas. Tills jag började Zumba för någon vecka sen. Men det kan jag ta vid ett annat tillfälle och berätta.

Vad skäms jag mest över??? Eftersom jag tänker vara sanningsenlig så är det korten på bordet. Jag är helkass på att följa upp eftersom min tankspriddhet ständigt kastar in nya ideér i skallen på mig och jag kan ha ett klart schema framför mig och direkt när jag får ideén kastar jag mig in i det utan närmare eftertanke. Det är något som känns jättejobbigt. Jag har alltid haft stor fantasi och experimentlusta. Spontan och naiv, och jag får tvärstopp i hjärnkanalerna när jag måste sätta upp begränsningar. Det ordet är min akilleshäl. "Du måste begränsa dig" hör jag ibland på tok för mycket (enligt mig). Det är i min skalle samma som "sätt skygglappar på och tvångssele på så hon inte förvirrar sig bort".

Jag ryser av tanken. VARFÖR begränsa sig? Jo iof det måste ju vara något ekonomiskt givande för att jag ska slippa höra den frasen. Pengar är inte allt, men jag kan hålla med om att en egen lägenhet och pengar att resa för inte vore fel alls. Jag har försökt ta jobb som inte är konstnärligt kreativa på något plan, men jag blir så deprimerad att jag efter ett par veckor mår så dåligt att jag allvarligt talat får lust att krevera och hellre bli uteliggare. Ok jag överdrev pyttelite men det är sant att jag blir gråtfärdig och tappar glädjen att vara kreativ. Jag har alltid ritat, spelat roller, dansat, sjungit i vardagen att det är ett livsnödvändigt innehåll. Stå på ett lager i bullrig miljö och tunga lyft är ingenting jag skulle klara. Min mamma jobbar så. Jag beundrar att hon orkar, fast jag inte visar det. Och pappa har stått i kyla och fixat med kött från tidiga morgonen i ackord. Han var också så trött att han varje kväll somnade framför tvn. Men han gnällde aldrig. Nu när han är pensionär kan han knappt vara stilla, han tvättar, diskar, stryker, städar, veckohandlar, och lämnar mig på skolan och mamma på jobbet. Han har ständig huvudbry över mina sidosteg i de olika kreativa banorna. Bestäm dig brukar han säga när jag berättar om en ny idé eller något jag skulle vilja pröva på. Och jag skäms att jag sällan tar åt mig av deras goda råd och visdom. Pappa är ekonomisk... jag är kung i baren säger han om mig. Men jag har faktiskt kommit igång med sparandet.

Det är när jag har som minst att göra som jag blir extra köpkraftig. Mest tidningar och böcker numera och nån enstaka 70 procentig choklad. Jag jobbar verkligen med mig själv att ändra från slarvig glömsk student till att bli den jag alltid hoppats på att jag var "född" som. En karriärskvinna med koll på allt. Mitt envisa hår har börjat få strikta behandlingar av mig och hyn hoppas jag ska bli lika bra framöver när det inte är så kallt längre. Samt att jag funderar på att variera inköpet av plagg så jag har något för varje stil jag trivs i. Istället för att efter ett par år eller månader lämna till myrorna för att jag inte längre trivs i det.

Jag köpte föresten Writers digest tidningen förra veckan. Den verkar intressant. Men just nu sitter jag i sängen och irriterar mig över de stökiga grannarna. Kan de inte se till att barnen kommer i säng kl 22 och inte är uppe och hoppar i golvet kl tio i tolv på natten en vardagskväll? Respektlöst. Suck! Nåja jag ska försöka sova nu trots att huvudet snurrar över min bloggs innehåll och över den hysteriskt roliga bok jag börjat läsa "50 sätt att hitta den rätta". Den skulle jag vilja se som film. Men nu ska jag se John Blund. Natti natti! 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Den här dagen var riktigt seg. Tandläkarbesök hägrade och jag har haft tandläkarfobi de senaste åren. Men men det blev ändå gjort lite nytta i skolan idag och jag känner mig taggad inför öppet hus imorgon. Lite kinkig var jag dock fram till tandläk...

"jag sitter bland klasspolarna på datakursen och de börjar köra med sitt snack om programering, cc+ och vete tusan vad mer de babblar om. Men siffror är iallafall den gemensamma nämnaren. När jag ställer en fråga om vad de brainstormar om så lutar si...

Om du känner att allt du gör för att träffa den rätta inte funkar beror det helt säkert på följande:   Han är inte din typ egentligen, vilket många gånger kan vara ganska självklart och egentligen helt onödigt att skriva om. Men de frågorna du må...

Igår blev det lite ovälkomna flashbacks när jag skulle sova, så därför blir inlägget idag lite negativt skrivet. Lovar att bättra mig dock:   Jag behöver ta en paus, jag menar att jag VERKLIGEN behöver ta en paus. Om jag hade mod jag skulle tagit...

Varje dag gryr närmare mot våren Solen tinar upp ett fruset leende Jag blundar och ler så långt jag når innan öronen hejdar mungiporna från att mötas i nacken. Njuter, myser, spritter av glädje och energi så fort solen skänker vårvärmen. Allt...